10 fakta du antagligen inte visste om Estoniakatastrofen

Estoniakatastrofen var en stor sjöolycka i Östersjön den 28 september 1994, då färjan och passagerarfartyget M/S Estonia förliste efter att fartygets bogvisir lossnat i hårt väder på öppet hav under färd från Tallinn till Stockholm. Enligt officiella rapporten fanns 989 personer ombord, varav 852 förolyckades. Av den största nationalitetsgruppen svenskar omkom 501 av 552 ombord. Olyckan är den största fartygskatastrofen i fredstid i nordiska farvatten genom tiderna och en av de dödligaste över huvud taget under sent 1900-tal. Då det är en av Sveriges största olyckor i modern tid följer här tio fakta som du bör känna till om just Estoniakatastrofen!

Första tecknet på att något var fel kom 01:00, estnisk tid…

Enligt den för Estland, Finland och Sverige gemensamma haverikommissionens slutrapport kom det första tecknet på att något var i olag strax före kl. 01:00 estnisk tid, då vakthavande matros på rutinrond rapporterade en hård metallisk smäll från bogområdet. Matrosen stannade kvar ett tag men märkte inget speciellt. Han skickade senare efter båtsman för att kontrollera situationen men hann inte tillbaka till bildäck. Fartygets besättning märkte sannolikt aldrig att bogvisiret skadats eftersom det inte fanns några instrument på bryggan som visade att bogvisiret hade lossnat. Fartygets konstruktion var också sådan, att man från bryggan ej hade visuell kontakt med bogvisiret nedanför.

Från nödrop till död radiotrafik på sju minuter…

Nödanropet ”Mayday” sändes 01:22. Jourhavande Ilkka Kärppälä vid Sjöräddningscentralen i Åbo registrerade anropet 01:24. Drygt sju minuter efter det första nödanropet försvann all radiotrafik med M/S Estonia och Estoniakatastrofen var bara ett faktum.

Ingen organiserad utrymning…

Omkring 01:20 hade alla huvudmaskinerna stannat och fem minuter senare också huvudgeneratorerna. Fartyget drev med 40° rätt stabil slagsida med styrbords sida mot vinden. Vågorna slog mot fönstren på däck 4 och efter att vatten trängt in genom fönstren förvärrades slagsidan ytterligare. Vattnet antas ha nått bryggan vid 80° slagsida klockan 01:30. Nödgeneratorn upphörde att fungera, men nödbatterierna gav ännu begränsat ljus. Fartyget antas ha sjunkit helt klockan 01:48. Det förekom ingen organiserad utrymning vid Estoniakatastrofen. De som hunnit lämna fartyget var tvungna att simmande försöka ta sig till någon av livflottarna eller de fartyg som snart dök upp (det första 02:12) men inte hade effektiva metoder att få upp folk ur vattnet. Den första helikoptern anlände en knapp timme senare (03:05).

Massiv räddningsinsats…

De fartyg som tog emot det första nödanropet var bilfärjorna M/S Mariella och M/S Silja Europa. Silja Europa var även det fartyg som kom att leda räddningsinsatsen (som gick under namnet ”On-Scene Commander”). Utöver dessa två deltog även bilfärjorna M/S Silja Symphony‚ GTS Finnjet och M/S Isabella samt lastfartygen Finnmerchant, Mini Star, Finnhansa och Mastera samt gränsbevakningsfartyget Tursas i räddningsaktionen. Många andra fartyg deltog i sökoperationen under dagen. Tallinks bilfärja Balanga Queen befann sig också i närheten av Estonia vid förlisningen, men fick order att gå direkt till Tallinn. Hon anlände till olycksplatsen senare på dagen. Flera av fartygen hade problem i sjögången och var tvungna till att begränsa sina insatser av hänsyn till sin egen säkerhet.

Räddningshelikoptrar hade enorm betydelse…

Det hårda vädret gjorde det omöjligt eller otillrådligt att sjösätta livbåtar eller räddningsbåtar. 34 personer räddades direkt från fartygen, främst genom att Mariella och Isabella fångade in räddningsflottar och lät de nödställda klättra över till fartygens egna, som vinschades upp. Därtill rapporterade fartygen till räddningshelikoptrarna, som därmed kunde arbeta effektivare. De flesta räddade vinschades upp till helikoptrar med hjälp av ytbärgare. Två finska helikoptrar, OH-HVG (44 räddade) och OH-HVD (7 räddade), förde de räddade främst till passagerarfartygen medan övriga helikoptrar förde de räddade i land (till Utö, Nagu, Åbo och Hangö), då man bedömde landning på fartygen vara alltför farligt i den grova sjön.