Lady och Lufsen (med originaltiteln: Lady and the Tramp) är en amerikansk animerad film från 1955, producerad av Walt Disney Productions och delvis baserad på novellen Happy Dan, the Whistling Dog, skriven av Ward Greene. Filmen anses av många att vara en av de bästa tecknade filmerna från Walt Disney, och släpptes bara fem år efter Askungen, som räddade upp företaget från en eventuell konkurs. För oss svenskar har Lady och Lufsen blivit en naturlig del av vår jultradition, där miljontals svenskar samlas i TV-sofforna för att ta del av tecknat från Disney. Med detta sagt bjuder vi här på tio fakta som du bör känna till om just filmen Lady och Lufsen.
Historian om Lady och Lufsen var inspirerad av en riktig hund vid namn Lady…
År 1937 visade Disney-författaren Joe Grant sin chef, Walt Disney, några skisser han hade gjort av sin Springer Spaniel, Lady. Walt var imponerad och uppmuntrade Joe att skapa en full storyboard. Precis som hennes fiktiva motsvarighet handlade historian om hur Lady lärde sig att hantera sina ägares nya bebis, som fungerade som huvudinspirationen för Grants berättelse. I slutändan var Disney inte lika entusiastisk över berättelsen längre, och idén slopades. Flera år senare stötte Disney på en berättelse av Ward Greene i tidningen Cosmopolitan med titeln Happy Dan, the Whistling Dog. Han trodde att de två idéerna kunde kombineras till en, för att skapa en starkare historia och bad Greene om att få filmatisera en blandning av historierna. [källa]
Walt Disney kom själv på namnet Tramp (Lufsen) efter många andra förslag…
I början av utkastet kallades den ”smutsiga hanhunden” Homer, Rags, Bozo och till och med bara Mutt. Walt Disney (på bilden nedanför) suddade dock själv ut namnet ”Mutt” i ett av de tidiga manusen och skrev istället ner i ”Tramp” (”som är ”Lufsen” på svenska). Ward Greene och filmens distributörer protesterade och kände att namnet var lite för riskabelt – men Walt Disney fick vanligtvis sin vilja igenom, och detta var inget undantag. [källa]
Att hitta modell för Lufsen var ingen dans på rosor…
Författarna och animatörerna hade gott om inspiration för Lady, eftersom en del av de personer som var involverade i filmen hade Springer Spaniel som de tog in som modeller. Men den perfekta modellen för Lufsen visade sig vara mer svårfångad. En av författarna upptäckte den perfekta gatuhunden som kunde agera modell, en glad men ändå lite skräpig och ovårdad hund som strövade runt i ett närliggande kvarter. Författaren försökte locka åt sig hunden, men den var både för snabb och nervös för att ta kontakt och lyckades rymma iväg varje gång. Efter att ha misslyckats gång på gång uppsökte författaren istället ett hundhem för infångade gatuhundar, där han hittade sin perfekta modell för Lufsen. Företaget Walt Disney adopterade hunden, som tydligen hade varit bara timmar bort från att bli avlivad på hundhemmet, och lät henne bo i ett privat område bakom Disneyland. Vad många kanske inte visste dock var att det var en tik som stod modell för Lufsen. [källa]
Animationsstudion blev full av olika djur…
Inte bara fanns det hundar i alla dess former och storlekar som strövade runt i studion, animatören Woolie Reitherman hade även en bur med råttor bredvid sitt skrivbord för att referera till råttstridsscenen (bilden nedanför). [källa]
Gav animatörerna sex månaders paus från animationen – började istället att jobba med Törnrosa…
Idén till berättelsen, som kom att bli en av Walt Disneys mest kända, har sitt ursprung 1937 och rättigheterna till ”Happy Dan” köptes redan i början av 1940-talet – så varför tog det fram till år 1955 för att få filmen producerad? För det första bytte Disney fokus något under andra världskriget och arbetade mer med propagandafilmer. Men vid ett tillfälle kände Disney att hans animatörer hade tappat känslan för karaktärerna. Han tog bort dem från jobbet för animationen av Lady och Lufsen och lät de byta till Törnrosa i ungefär sex månader. Miljöombytet fungerade tydligen; Disney trodde att när artisterna återvände till Lady och Lufsen-projektet skulle de ”tackla projektet med ny entusiasm”. Och han hade inte fel, Disney. [källa]
Walts bror uppmuntrade till att återuppta filmprojektet…
När filmen åsidosattes på grund av andra världskriget glömdes den nästan av helt och hållet. Det var först 1952 som Roy O. Disney, Walts bror, uppmuntrade honom att dra igång och arbeta med filmen igen. Och så blev det. Tre år senare nådde filmen biograferna. [källa]
Spaghettiscenen blev nästan aldrig av…
Det är nu en av den mest kända (och parodierade) scenen någonsin, men Walt var emot den mysiga spaghettiscenen. Även om han ville att hundarna skulle ha mänskliga känslor och beteenden kunde han bara inte förstå varför två hundar romantiskt skulle dela en spagettisträng. Om du någonsin har sett dina hundar slåss om en tallrik med rester kan du kanske föreställa dig Walts argumentation. Disney gav så småningom efter och animatören Frank Thomas arbetade upp ett grovt utkast till hur det skulle kunna se ut. Jag har dock väldigt svårt för att tro att Walt Disney ångrade sig efter scenens succé. [källa]
Två karaktärer klipptes bort från filmen…
En del sekundära karaktärer som var tänkta till mindre småroller såg dock aldrig dagens ljus i den slutliga klippningen av filmen. Bland annat skulle en sällskaps-and som tillhörde en granne och en kanariefågel vid namn Trilby egentligen också ha medverkat i rutan. Så blev dock aldrig fallet. [källa]
Röstskådespelerska och sångerska stämde Walt Disney Productions för utebliven royalty 1988…
Sångerskan Peggy Lee (som du ser på bilden nedanför) gav flera röster för karaktärerna filmen. Hon skrev också texter till sångerna som hon framförde i filmen. 1988 stämde Lee Walt Disney Productions på 25 miljoner dollar för utebliven royalties och hävdade att hennes ursprungliga kontrakt sade att hon skulle få pengar för ”transkriptioner till försäljning till allmänheten”. När kontraktet skrevs på 1950-talet fanns det naturligtvis inte VHS-kassetter. Lees argument var att VHS föll under ”transkriptioner” och att Walt Disney Productions inte hade gett henne något för de miljontals VHS-band som de senare sålde. ”Jag borde tro att Disney skulle vara villiga att dela med sig av det som är rätt, men jag antar att möss behöver mycket ost”, ska hon senare också ha sagt. Domstolen tilldelade Lee en berättigad ersättning på 3,83 miljoner dollar år 1991. [källa]
Sista filmen där Wolfgang Reitherman arbetade med animation…
Lady och Lufsen var Wolfgang Reithermans sista film att arbeta med animation. Han fortsatte sedan med att istället regissera filmer, som exempelvis Törnrosa, 101 Dalmatiner, Djungelboken och Aristocats. [källa]
