1
1 point

Grodor är ett samlingsnamn för vissa arter i ordningen stjärtlösa groddjur. De bildar dock ingen enhetlig taxonomisk grupp och har inte nödvändigtvis ett närmare släktskap med varandra än med andra arter inom ordningen. De skiljer sig från paddorna främst genom att huden är slätare och fuktigare och att de hoppar fram snarare än kryper som paddorna gör. Arterna förekommer i tropiska och tempererade regioner över hela världen. Europeiska arter hotas främst av att deras våtmarker fylls igen eller på grund av trafikleder som ligger mellan deras olika reproduktionsområden och levnadsområden.

Även vi i Sverige känner till stor del till grodorna, och kommer här tio fakta som du bör känna till om grodan!

En väldigt varierande storlek…

Storleken varierar väldigt mycket, från en centimeter upp till över 30 centimeter för goliatgrodan. De har långa bakre extremiteter som ger dem möjlighet att utföra långa hopp. Huden är slätare och fuktigare än hos paddor. Dessutom har grodor inte stora, knölformiga parotidkörtlar bakom ögonen som paddorna har. Pupillerna har en oval form. Vanligen finns väl utvecklad simhud mellan tårna på de bakre extremiteterna. Som alla stjärtlösa groddjur saknar vuxna grodor svans; ynglen är däremot svansförsedda, men svansen försvinner gradvis medan de utvecklas till vuxna individer.

Trots avsaknaden av ytteröron hör de ungefär som oss människor…

Grodor saknar ytteröron, utan trumhinnan mynnar direkt på huden och är tydligt synlig hos de flesta arter (till skillnad från paddorna, som har otydligare trumhinna). Hörseln är dock god, och påminner i omfattningen om människans. Högfrekventa ljud (över 1 000 Hertz) uppfattas direkt via trumhinnan, medan ljud av lägre tonhöjd når innerörat via benstommen. Till skillnad från svansförsedda groddjur har grodorna stämband, och de kommunicerar ofta med varandra med lockrop, varningsrop och andra sorters läten. Hannarna har vanligen vid de undre käkvinklarna hudpåsar som kan blåsas upp. Dessa används för att öka lätens resonans.

Inte ens 1% av alla grodyngel överlever…

Som vattenlevande larver (yngel) äter de algerväxtdelar och smådjur, varför de fungerar som filtrerande renhållare. När de förvandlats och påbörjat sitt landliv äter de maskarsniglarspindlar och andra småkryp. De är dessutom själva omtyckta bytesdjur för en rad andra organismer – i vatten blir de ofta föda åt större insektslarver och på land äts de till exempel av olika smådäggdjur och fåglar. Groddjurens levnadssätt och fortplantning har anpassats efter en hög dödlighet i de lägre åldersklasserna. Under den årliga lekperioden producerar exempelvis en åkergrodehona en äggsamling med cirka 1 500 ägg. Av dessa överlever mellan fem och tio fram till vuxen ålder då de själva kan delta i fortplantningen.

Nyligen fann zoologer en pytteliten grodart i Peru…

År 2009 fann zoologer från bland annat ”Museum für Tierkunde” en ny grodart i Anderna, Sydamerika. Arten är så liten att den kan sitta på en tumnagel och har fått namnet Noblella pygmaea (se bild nedanför). Grodan hittades på 3 100 meters höjd i Valle de CosnipataPeru. Till skillnad från de flesta andra grodarter är det färdigutvecklade små grodor som kommer ur äggen, inte grodyngel. Den lilla grodan är således helt anpassad till ett liv på land.

Hela åtta olika grodarter finns i Sverige…

Även om de flesta grodarterna förekommer i tropiska och tempererade regioner över hela världen, har vi trots allt hela åtta olika grodarter i Sverige: vanlig groda, åkergroda, ätlig groda, långbensgroda, gölgroda, lövgroda, lökgroda och klockgroda. Alla dessa arter är fridlysta i landet.

Många grodarter lever under hot av människans framfart…

Flera grodarter är hotade. Orsakerna är dels att småvatten och våtmarker i stor omfattning under de senaste 200 åren dikas ut, fylls igen eller blir igenväxta. Även skogsbrukets övergång från lövskog till barrskog påverkar många arter. Många grodor dödas i trafiken när de försöker korsa de vägar som utgör vandringshinder mellan reproduktionsområdena och levnadsområdena. För att skydda grodorna så att de inte blir överkörda sätter skyddsorganisationer och frivilliga människor upp stängsel vid vägarnas kant. Grodorna fångas i hinkar som är ingrävda längs stängslet och bärs sedan över vägen. Ofta räknas grodorna för att få en uppskattning av områdets population. En annan möjlighet är fast installerade tunnlar under vägarna, vilket har blivit mer och mer vanligt bland mindre vägar. En effekt av exploateringen är att enskilda populationer minskar i omfattning, vilket leder till att populationer isoleras från varandra. Avståndet mellan populationer blir till slut så stort att få eller inga individer klarar av att vandra från den ena till den andra.

Grodor och paddor har länge hört till historier och sägner…

Enligt svensk folktro borde man undvika att skada en groda – det kunde vara en människa, till exempel en prinsessa, eller ett övernaturligt väsen som uppträdde i grodgestalt. Stundom betraktades grodan som ett gårdsrå som man borde vara rädd om. En man, som ville vinna en flickas kärlek, skulle slå ihjäl en groda och ur dess skelett ta ett ben, som liknade en hake, samt fästa detta i flickans kläder. En person, som skilt orm och groda åt, ägde förmåga att lindra en barnaföderskas smärtor. Ordet ”groda” i betydelsen ”dumt yttrande” tros härröra från en folksaga om en flicka, ur vars mun grodor hoppade, då hon talade.

Deras ögon hjälper till med matsmältningen…

Du kanske har observerat att grodor ofta blinkar med ögonen i samband med att de ska svälja sitt byte. Och ja, det stämmer; när en groda sväljer sitt byte blinkar de oftast till, och pressar då sina ögonglober ner ovanpå munnen för att skjuta ner maten till strupen.

Du vill inte lägga tungan på världens giftigaste groda…

Pilgiftsgrodor är en grupp groddjur som tillhör familjen ”Dendrobatidae”. Långt ifrån alla pilgiftsgrodor är giftiga och ännu färre används för produktion av pilgift idag. Den giftigaste av alla kända arter är gyllene ”kokoigiftgroda” (Phyllobates terribilis på latin). Mer än 100 gifter har identifierats i skinnsekret på pilgiftsgrodor, särskilt grodor i släktena ”Dendrobates” och ”Phyllobates”. De senare har det extremt farliga neurotoxinet batrachotoxin, av vilket det räcker med 40 mikrogram för att dosen ska vara dödlig för oss människor. Den gyllene kokoigiftgrodan är så giftig att det kan räcka med att nudda grodans rygg med tungspetsen för att överföra en dödlig dos gift. Med andra ord; slicka inte – eller ens försöka att kyssa – en groda du inte känner till!

De flesta grodor har tänder…

Vad man som lekman kanske inte alltid brukar tänka på är att de flesta grodor faktiskt har tänder, men oftast bara på deras övre käkar  Tänderna används för att hålla bytet på plats tills grodan till slut kan svälja det.


Tyckte du detta var intressant? Dela artikeln med dina vänner!

1
1 point

Vad är din reaktion?

interesting interesting
0
interesting
wtf wtf
0
wtf
fun fun
1
fun
geeky geeky
1
geeky
love love
1
love
lol lol
0
lol
omg omg
0
omg
win win
0
win