Slaget vid Stalingrad, som utkämpades mellan den 23 augusti 1942 och den 2 februari 1943, var en av de mest ödesdigra och våldsamma striderna under andra världskriget. Det var en avgörande vändpunkt som påverkade krigets förlopp och hade en betydande inverkan på Europas historia. I denna artikel kommer vi att utforska tio förödande, hemska och sanna fakta om detta episka slag som står som ett minnesmärke över mänsklighetens förödelse och uthållighet.
Först av allt; vad var Stalingrads strategiska betydelse och varför ägde striderna rum just där?
Låt oss klara upp denna punkten innan vi hoppar till tio lite mer intressanta fakta, som många frågar sig; Stalingrad hade en stor strategisk betydelse under andra världskriget av flera skäl. För det första var Stalingrad en industrialiserad stad vid Volgafloden, vilket gjorde den till en viktig knutpunkt för Sovjetunionens krigsproduktion och förbindelser. Kontroll över staden skulle ge tyskarna möjlighet att kapa de sovjetiska försörjningslinjerna och därigenom försvåra för Sovjetunionen att fortsätta kriga mot dem.
Dessutom skyddade staden Stalingrad den norra flanken av de viktiga oljefälten i söder, vilket var av avgörande betydelse för den tyska krigsansträngningen. Att erövra staden skulle innebära en möjlighet för tyskarna att säkra dessa oljefält och därigenom förstöra Sovjets oljeleveranser och minska deras krigsförmåga.
Att Stalingrad dessutom bar namnet på Hitlers fiende Josef Stalin gjorde dessutom staden särskilt betydelsefull för den tyska ledningen, och dess erövring skulle ha varit av stor symbolisk betydelse för dem. Detta var några av skälen till att slaget vid Stalingrad blev en av de mest intensiva och ödesdigra striderna under andra världskriget. Med detta sagt hoppar vi nu till de lite mer intressanta tio punkterna om slaget vid Stalingrad!
En soldags genomsnittliga livslängd på slagfältet var bara cirka 24 timmar…
General Paulus och de tyska styrkorna underskattade initialt motståndet och förväntade sig att kunna erövra staden Stalingrad inom loppet av bara tio dagar. Trots att tyskarna lyckades säkra stora delar av staden tog det betydligt längre tid än förväntat, nästan två månader, och striderna var oerhört bittra och blodiga.
Stalingrad var ett brutalt slagfält där varje meter utkämpades med stor intensitet. Sovjetiska trupper utnyttjade stadens ruiner för att försvara sig, och de tyska styrkorna kallade de hårda striderna för ”Rattenkrieg” (”råttkrig”, översatt till svenska) på grund av den kaotiska och nästan gatustridsliknande kampen.
Situationen för de stridande var extremt farlig, och det sägs att den genomsnittliga förväntade livslängden för en soldat i Stalingrad bara var cirka 24 timmar på grund av det intensiva stridandet och de svåra förhållandena på slagfältet. För en officer var medellivslängden istället cirka tre dygn. [källa]
Ineffektiva Luftwaffe var en bidragande orsak till tyskarnas misslyckande…
Försöken med att förse den tyska 6:e armén med förnödenheter via Luftwaffe under slaget vid Stalingrad var otillräckliga och nästan så gott som helt misslyckade. Tyskarna befann sig i en desperat situation med en stor del av sina trupper instängda i Stalingrads ”kessel” och i stort behov av förnödenheter för att överleva.
Luftwaffe var inte bara begränsat av brist på tillräckligt många flygplan för att utföra de nödvändiga leveranserna, utan även av de sovjetiska luftangreppen som förstörde flygplan, dödade flygbemanningsmedlemmar och förstörde förnödenheter. Luftwaffe-ledningen var medvetna om sina begränsningar och Hermann Göring var väl medveten om denna misslyckade situation, trots hans övertro på Luftwaffe. De otillräckliga försörjningsförsöken var en av de avgörande faktorerna som bidrog till den tyska arméns nederlag vid Stalingrad. [källa]
Endast 6 000 av 100 000 krigsfångar återvände till Tyskland efter kriget…
Någonstans mellan 150 000 och 250 000 tyskar beräknas ha dött i Stalingrad. Av de 100 000 tyskar som togs som krigsfångar av sovjeterna återvände endast cirka 6 000 till Tyskland fram till 1956 – bland dem återvändande fanns även general Paulus. [källa]
Tyskarna var inte ordentligt utrustade för den rekordkalla ryska vintern…
Vintern innan slaget vid Stalingrad var oerhört kall och nådde extremt låga temperaturer i Ryssland. Tyskarna led av brist på ordentliga vinterkläder och svårigheter att försörja sina trupper med förnödenheter, vilket gjorde dem särskilt sårbara för kylan. De ogynnsamma väderförhållandena, med temperaturer som regelbundet nådde ned till -25 grader Celsius, förvärrade de tyska soldaternas redan miserabla situation.
Sovjeterna hade också utmaningar med vädret och förhållandena, men hade tillgång till lite bättre vinterkläder och mer mat än tyskarna. [källa]
Den tyska allmänheten kände inte till den dåliga situationen i Stalingrad…
I stor utsträckning hölls den tyska allmänheten ovetandes om den verkliga omfattningen av de tyska förlusterna och svårigheterna vid Stalingrad. Myndigheterna och propagandaapparaten gjorde allt vad de kunde för att minimera och förvränga informationen som nådde allmänheten för att bevara moralen och upprätthålla stödet för kriget.
Det dröjde länge innan den tyska regeringen erkände den allvarliga situationen för folket angående den inringade 6:e armén vid Stalingrad, och även då försökte de framställa situationen i en positiv belysning för att upprätthålla optimismen hos den tyska befolkningen. För många tyska invånare var de ovetandes om situationen i flera veckor efter nederlaget – en del till och med i månader. [källa]
Sovjeternas förluster var avsevärt större än tyskarnas…
Man vet inte exakt hur många som skadades och dog under slaget vid Stalingrad. Egentligen av flera anledningar; dels var inte alla uppgifter tillförlitliga under kriget, men det beror också bland annat på stridens geografiska omfattning. Vad man däremot vet, är att sovjeterna led oerhört mycket större förluster än vad tyskarna gjorde.
Uppskattningsvis skadades, saknades och dödades över 1 120 000 sovjetiska soldater bara i Stalingrad. Över 2 700 flygplan gick förlorade, liksom över 4 000 stridsvagnar och nästan 16 000 artilleripjäser.
Tyskarnas förluster var som sagt avsevärt mindre, även om de fortfarande var enorma. De förlorade under slaget vid Stalingrad lite drygt 900 flygplan, några hundra stridsvagnar och några tusen artilleripjäser. [källa]
Slaget vid Stalingrad utlöste en förändring i den tyska krigspolitiken…
Efter slaget vid Stalingrad insåg Hitler, hans generaler och ledningen för Oberkommando der Wehrmacht (den högsta militära ledningen för de tyska väpnade styrkorna) att situationen för Tyskland var mycket allvarligare än bara att förlora kriget mot Sovjetunionen. De insåg att sovjeterna hade potentialen att driva tillbaka de tyska styrkorna ända tillbaka till Tyskland och att hotet mot Tyskland nu var existentiellt. Detta ledde till att Hitler och den nazistiska regimen beslutade att genomföra en total mobilisering av hela den tyska staten och befolkningen för att försöka undvika den totala förintelsen av den nazistiska staten.
Efter slaget vid Stalingrad hölls det ”totala krigets tal” i Berlin Sportpalast, där Josef Goebbels (bilden nedanför) höll ett tal som betonade behovet av att alla tyskar skulle bidra till krigsansträngningarna. Detta var ett försök att mobilisera och motivera den tyska befolkningen till att kämpa hårdare och offra mer för krigsansträngningarna. [källa]
Hundar användes flitigt av båda sidorna…
En intressant fakta om slaget vid Stalingrad, som det inte pratas så mycket om, är den utbredda användningen av militär- och kamphundar av båda sidor under striderna. Tyska styrkor använde tränade hundar som sprängare för att attackera fiendens skyttegravar med minor eller sprängladdningar fästa på deras ryggar. Å andra sidan använde Sovjetunionen också hundar som en del av sin krigsansträngning, särskilt för att detektera tyska stridsvagnar. Sovjetiska hundar tränades främst för att leta efter lukt av olja och bränsle, och när de upptäckte en tysk stridsvagn, hade de lärt sig att placera en bomb under stridsvagnen. [källa]
Över 1,1 miljoner sovjetiska soldater och nästan 900 stridsvagnar deltog i avgörande ”Operation Uranus”…
Sovjetiska ansträngningar för att återta Stalingrad var av enorma proportioner och krävde omfattande logistiska kapaciteter och noggrann planering. ”Operation Uranus”, som genomfördes av sovjetiska styrkor den 19 november 1942, var en massiv insats för att kringgärda och fälla den tyska 6:e armén.
Under Operation Uranus deltog hela 1 143 500 sovjetiska soldater, 894 stridsvagnar, 13 451 artilleripjäser och 1 500 flygplan (stridsplan/bombflygplan/spaningsflygplan/transportflygplan).
Inom fyra dagar lyckades Sovjetunionen helt kapa de tyska förbindelserna och sätta tyskarna i en svår situation genom att skära av dem från förnödenheter och förstärkningar. Detta var en av de avgörande faktorerna som ledde till den tyska arméns nederlag vid Stalingrad. [källa]
Josef Goebbels var tvungen att ge en positiv snurr på nederlaget till det tyska folket…
Den 6:e armén kapitulerade slutligen den 2 februari 1943. Direkt efter nederlaget instruerade propagandaministern Josef Goebbels media att skapa en myt om hjältemod kring den tyska 6:e arméns nederlag.
Den officiella radiosändningen den 3 februari löd följande (översatt till svenska då, så klart):
”Slaget om Stalingrad har tagit slut. Trogen sin ed att kämpa till sista andetag har den sjätte armén under fältmarskalk Paulus exemplariska ledning övervunnits av fiendens överlägsenhet och av de ogynnsamma omständigheterna som våra styrkor stod inför.”
Adolf Hitler beordrade tre dagars sorg i Tyskland. Under denna tid stängdes alla nöjesparker ner, och radiostationer beordrades att spela dyster musik. [källa]
