Vi älskar att tänka på djur som gulliga, fascinerande eller majestätiska varelser – men verkligheten är ibland allt annat än charmig. I naturen gäller inte alltid moralens lagar, och vissa beteenden kan få även den mest härdade att rysa. Här är tio fakta om djur som är så obehagliga, bisarra eller grymma att du kanske önskar att du aldrig läst dem. Du är härmed varnad!
Ingen räddning från mamman – sengångarens grymma verklighet…
Om en bebissengångare faller från sin mammas rygg ner på regnskogens mark, slutar det ofta illa. Mamman lever nästan hela sitt liv uppe i träden och rör sig extremt långsamt, och om ungen tappar taget har hon sällan tillräckligt med energi – eller möjlighet – att klättra ner och hämta den. Även om vissa mödrar försöker ropa eller nå ungen, är det vanligt att den blir kvar på marken. Och du kan ju själv föreställa dig det stora antal rovdjur som gärna äter en oskyddad bebissengångare. [källa]
Födda för att slåss – kampen om moderns fyra spenar…
Tasmansk djävul (Sarcophilus harrisii) föder ett stort antal ungar, ofta upp till 20–30 stycken vid ett och samma tillfälle. Men honan har bara har fyra spenar (vårtor) i sin pung (marsupium). Därför är det bokstavligen en kamp för överlevnad för de nyfödda, som är extremt små och outvecklade (ungefär som ett riskorn vid födseln). Endast de fyra som först lyckas ta sig till en spene får dia och fortsätta utvecklas – de andra svälter ihjäl och dör. En bild på en tasmansk djävul finner du nedanför. [källa]
Valar måste upp för att andas – men ibland räcker krafterna inte till…
Valar är däggdjur, vilket betyder att de måste andas luft. De simmar upp till ytan regelbundet för att andas genom sina blåshål. När valar blir gamla, sjuka eller skadade kan deras muskelstyrka och uthållighet försämras, vilket påverkar deras förmåga att simma och hålla sig vid ytan.
Om en sådan val råkar simma för djupt eller inte orkar hålla sig flytande, kan den i värsta fall inte ta sig upp till ytan i tid – och eftersom den inte kan andas under vatten, kan den faktiskt drunkna. Detta är ett tragiskt men naturligt inslag i valars livscykel. Men ett jäkla sätt att dö på, eller hur? [källa]
När bara en får överleva – Träskonäbbens grymma val…
Träskonäbb (Balaeniceps rex) är en unik afrikansk fågel, den enda i sitt släkte och sin familj. Fågeln föder normalt två ägg. Men i många fall väljer honan att endast uppfostra ett av de två ungarna. Den starkare eller mer utvecklade ungen tenderar att överleva, medan den svagare ofta dör. Detta beror på att mamman inte har tillräckliga resurser (som mat och skydd) för att ta hand om båda ungarna. Det kan också vara en del av deras naturliga selektion, där föräldrarna satsar på att uppfostra den starkaste för att öka chanserna för artens överlevnad. En bild på denna unika fågel finner du nedanför. [källa]
Oväntad jakt i ladugården – när idisslare och hästar attackerar smådjur…
Vissa idisslare som kor, getter och får kan ibland äta små djur, som exempelvis fåglar, om de kommer för nära eller om föda är mycket knapp. Detta sker dock sällan och är inte en naturlig del av deras kost. Hästar har också observerats jaga och döda små djur som kycklingar, men detta beteende är mycket ovanligt och anses vara ett tecken på stress eller extrem hunger. Generellt är dessa djur gräsätare, och att de dödar eller äter små djur är ett ovanligt och onormalt beteende, även om det har dokumenterats flera gånger om. [källa]
Den mörka sidan av grisens natur – när de äter mer än bara mat…
Och apropå ladugårdsdjur: Grisar är allätare och kan äta en hel mänsklig kropp, inklusive kött och ben, om en död kropp lämnas tillräckligt länge i en inhägnad med grisar. Tänderna däremot är svåra att smälta och tenderar att lämnas kvar. Även om sådana incidenter har dokumenterats, är de mycket ovanliga och kräver extrema omständigheter. Grisar är mer benägna att äta döda djur i sitt naturliga beteende, men att de skulle “sluka” människor vid första bästa tillfälle är mycket sällsynt – även om det tragiskt nog har hänt. [källa]
Blodiga syskonstrider i livmodern – hajar och deras extremt brutala födelseprocess…
Vissa hajarter, som årfenhaj (Carcharhinus longimanus) och Sphyrna (i folkmun mer känd som “hammarhaj“), är kända för att praktisera intrauterin kannibalism, vilket innebär att de äter sina egna syskon innan födseln. Detta sker vanligtvis när flera embryon utvecklas i livmodern och det inte finns tillräckligt med näring för alla. Endast de starkaste ungarna överlever genom att konsumera sina mindre syskon. Detta beteende är inte vanligt hos alla hajarter, men hos vissa är det ett sätt att maximera överlevnadschanserna under tuffa förhållanden. [källa]
Clownfiskens incestösa överlevnadsstrategi – när hanen blir hona och parar sig med sin egen avkomma…
Om en hanne av clownfisk (Amphiprioninae) förlorar sin partner, kan han utveckla kvinnliga reproduktiva organ och bli en hona. Detta sker eftersom clownfiskar har en flexibel könsbestämning, där den största hanen i en grupp kan byta kön om honan dör. Den nu kvinnliga fisken kommer då att para sig med den kvarvarande hanen, vilket ibland kan vara den ursprungliga hanens avkomma. Detta beteende är en anpassning som säkerställer att gruppen kan fortsätta fortplanta sig trots förändringar i social struktur. Men visst låter beteendet lite väl… “familjekärt”? [källa]
Bambi har klövar av stål – och han tvekar inte att använda dem…
Hjortar kan vara farliga om de känner sig hotade eller instängda. Trots att de är växtätare och ofta verkar sköra och rädda, har de starka ben och vassa klövar som gör dem kapabla att orsaka allvarliga skador. Om du kommer mellan en hona och hennes avkomma eller på annat sätt hotar dem kan de bli aggressiva och försvara sig. Det har till och med dokumenterats att hjortar har dödat människor när de har känt sig hotade. Hjortar är inte naturligt benägna att attackera människor, men om de känner sig trängda eller hotade kan de slå tillbaka. Det är därför bäst att undvika att närma sig vilda hjortar, särskilt om de har ungar. [källa]
Bläckfiskmamman svälter ihjäl sig själv för sina ägg…
När en hona av vissa bläckfiskarter har lagt sina ägg, slutar hon att äta helt och hållet. Hon stannar vid boet och skyddar sina ägg i veckor eller till och med månader, utan att lämna dem ens för att jaga. Under denna tid förtvinar hon bokstavligen – hennes kropp bryts ner inifrån tills hon till slut dör av svält. Allt för att ge hennes ungar en chans att kläckas i fred. [källa]
